31 december 2013

2013 med Victoria II

Jag tror att det var i Januari som Aud frågade mig om jag ville bli medryttare på Victoria, det ville jag ju, men det var ju lite dyrare än min tidigare medryttarhäst. Men mamma sa ja och jag var överlycklig.
 
Dessvärre har ju inte allt gått jättebra. I början var hon otroligt istadig, hon testade mig hela tiden och båda var lika inställda på att få den andra att göra som man själv ville. Så det var ganska många gånger som vi stod där på volten i en galoppfattning, som eskalerade till att på stället stod hon och bockade, efter varje bocksprång smällde jag till med spöt och skänklade, men då fick jag ett till bocksprång tillbaka, dessa blev även högre och högre och ibland kände jag verkligen hur jag flög upp i luften. Några gånger fick Aud jaga runt oss för att vi skulle galoppera. Men jag lärde mig ganska fort hur vi skulle ta oss igenom en galoppfattning utan protester, vilket sedan gick bra.
 
 
Det gick faktiskt framåt, hon var rätt fin, lite trotsig och visade tydligt om hon var missnöjd. Men det gick framåt, vi kom ungefär så långt som att jag kunde rida henne i form i traven, men inte mycket mer alls och inte en särskilt jättestadig form då när det blev jobbigt kastade hon med huvudet otroligt mycket.
 
Några månader senare kom det en tjej som var intresserad av att också bli medryttare på Vickan, så jag fick visa henne först och hon var så sjukt fin! Dock bockade hon en gång i galoppfattningen men det var första gången på riktigt länge. Denna tjejen blev även medryttare på henne!
Ungefär här började det sedan gå dåligt för mig (inte för att jag tror att det har ett samband, men då jag är lite dagvill så vet jag att det var runt denna perioden haha). Jag kunde knappt göra en halvhalt utan grova protester, vågade knappt hålli tyglarna, för i varje tygeltag, oavsett ett ledande, ett förhållande osv så kastade hon galet med huvudet.
Samtidigt gick det superbra för andra medryttaren vilket alla berättade för mig ca hela tiden och jag blev jätteledsen eftersom det gick så dåligt för mig haha..
Såhär stiligt kunde det se ut, vågade knappt ta i henne så åkte mest runt.
 
Vi var även med på vissa hopplektioner, och tittig var hon ju inte, men hon stannade på hinder på 50 ibland och var inte riktigt någon man kunde lita på och min osäkerhet i hoppningen blev allt större.
Det gick mot sommar och eftersom det inte gick något vidare på banan eller i ridhuset så var jag lycklig över att kunna rida ut så ofta, för det gick alltid jättebra!
 
 
Fortsatte så, undvek ridhus och ridbana så mycket som möjligt men ibland hade man ingen att rida ut med och då fick vi motvilligt köra på dressyrpass.
Det som störde mig mest var att jag inte kunde lösa problemet, för alltid tidigare i min ridning, har jag lyckats prova mig fram till en lösning och fått det att funka på hästar jag satt på för första gången, medans hästen jag ridit i flera månader hittade jag inga lösningar alls på?
 
 
Men som sagt, det var ju sommar och en gång så tyckte Aud att vi skulle hoppa terräng, ett helt gäng som var på Karlshem, hon skulle alltså inte vara med och jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara detta när jag emellanåt inte fick henne att hoppa småhinder i ridhuset. Detta gick självfallet i perioder, ibland hoppade hon superbra och ibland var hon obstinatare än obstinatast.
 
Men som sagt terrängbanan. Vet ni? Det gick så himla bra, hon har ju en förmåga att i språnget vrida kroppen för att komma över, vilket leder till kantiga språng. Men på terrängbanan gick allt så klockrent, hon bjöd och jag behövde bara hänga med, styra och ibland bromsa, för hon hoppade allt superbra, inga konstiga språng, inga tveksamheter. Blev så himla glad! Hon med, för hon glädjebockade efter nästan varje språng!
 
Det blev sommar och jag såg inte Vickan förrens i slutet av juli. Då gick hon på bete och hade gjort i stort sätt hela sommaren. Hon var tjock som en tunna! Men tanken var att hon skulle ridas under sommaren och det trodde jag att hon gjordes! Men tydligen inte även fast jag inte fick veta det förrens långt senare.
Var ju på Karlshem i tre veckor och varje gång vi gick på Länsta så stog hon och kollade på oss vid hagen.
Sista veckan jag jobbade så skulle jag rida Vickan, och alltså hon var så himla fin. Tyckte dock det var jättekonstigt att hon flåsade efter ett varv i trav så jag red väldigt lungt och försiktigt, men alltså som sagt hon var så himla fin, kastade inte alls med huvudet, jag kunde göra både halvhalter och halter samt reglera farten utan protester?? Det var så himla kul även fast hon gick en del bakom hand för att hon inte orkade.
 
Red henne inte något mer och Ingrid berättade att hon hade vilat i stort sätt hela sommaren och förstod då varför konditionen var så urusel som den var haha!
 
Fick hur som helst klartecken av Aud i semtember att jag kunde börja sätta igång henne! Den andra medryttaren var sjuk, så jag fick sätta igång henne själv och red henne varannand dag. Tog allt otroligt lungt, tror jag inte galopperade på en och en halv månad. Hela tiden var hon fin, inga protester över huvutaget!
Första igångsättningsdagen, var såååå glad!
 
Den andra medryttaren slutade den terminen utan att ha ridit på henne alls efter sommaren.
 
I slutet av september bestämdes det att Simone skulle bli medryttare på henne, så vi höll i igångsättningen tillsammans och hon blev riden varannan dag.
 
Tillslut var hon helt igångsatt och alltså hon var så himla fin!
 
Nästan tre månaders vila var det som behövdes, för så sammarbetsvillig och känslig på ett positivt sätt har hon nog aldrig varit. Varje pass har verkligen gått hur bra som helst och har alltid suttit av med ett leende på läpparna, skänkelvikningarna börjar sitta, hon håller formen i avsaktningar från trav och igångsättningar från skritt, hon håller formen i ökningar och minskningar, hon börjar få till en hygglig form i galoppen också!
 
Dessutom så har hoppningen börjat gå spikrakt uppåt, tror hon stannat en gång, det var när jag la henne i ett urtaskigt läge och då var hon fortfarande inställd på att hoppa endast tills hon insåg i upphoppet att det inte skulle funka.
 
Förut kunde hon stanna på 50, Aud ville se om hon hoppade på lite högre än vad vi brukar hoppa, så vi kom mot ett hinder på 90, som hon aldrig gjort innan det hoppade hon utan att tveka, även om hon petade ner undre frambommen haha!
 
Vi har även kommit ut på vår första clear round som också gick sjukt bra, utan tvekan på något hinder.
 
 
 
Börjar tro att Vickan är mitt livs kärlek haha, för ingen kan få mig så glad som hon och hon betyder så himla mycket och jag älskar henne hur mycket som helst och hade hon försvunnit plötsligt hade jag nog slutat med hästar.


Till vänster är förut, till höger är nu! 

 
Ja älskade ponny, vad skulle jag göra utan dig?

30 december 2013

Vår galna ridtur

Ja ni kanske har läst om min Leos och Evas skrittur som slutade med en häst som stack och Leo som låg på marken och inte kunde gå.
Obehagligast var att inte kunna göra något när jag såg att det hände..
Helt plötsligt låg Leo på marken, Mazken trampade på hennes ben och stack sedan i full kareta. Jag ringde till Alice och dom öppnade grindarna inför Mazkens eventuella hemkomst.
 Vickan blev ganska nervig av hur Mazken bara stack så började hoppa på stället och lyckades nocka mig i ansiktet och på något sätt ramlade/satt jag av och stod plötsligt på benen och höll i en hoppande Vickan.
Såg att Leo ställde sig upp och så kollade jag bort i två sekunder och sedan låg hon ner på marken igen och hade alltså bara ramlat ihop pga benet inte gick att stödja på. Det kom en bil som jag sprang fram till med Vickan i släptåg och det var ett jättegulligt par som körde hem Leo till gården!
Jag och Eva ledde hem våra hästar.
Mazken sprang självfallet hem, men innan hade hon tydligen dragit ett race på hammargårdsängen med växthuset på och sedan upp i skogen innan hon kom hem!
 
När vi kom hem så borstade jag av Vickan och lite så och släppte ut henne i hagen (tanken med skritturen var att Vickan gått ganska hårt torsdag, fredag, lördag) och så river hon av världens runda i hagen och springer och bockar haha! Gick sedan bort till Auds hus där Leo satt så åt vi mat och väntade på hennes mamma. När hon kom bar vi ut sjuklingen i bilen och sedan borstade jag lite på Mazken som lugnade ner sig ganska fort.
 
Vi kom ju ändå ganska lindrigt undan, Leo får rida och sitter inte i rullstol, min näsa är väldigt öm och svullen (fint nu till nyår!) och har eventuellt en lätt hjärnskada. Mazken klarade sig helt oskadd som tur var!
 
Hittade den här bilden i arkivet, tror det är Thira haha! Vad hon har förändrats!
 

30 december 2013

Inget internet.

Ganska duktig på att ta slut på mitt internet hehe men det har iallafall hänt massa saker de senaste dagarna så jag tänkte som så att jag skriver allt i ett inlägg men så får ni bestämma vad ni vill läsa, om ni bara vill läsa det roliga, eller om ni älskar att läsa om hur jag totalt misslyckas.  

Your choise.

Var på landet och hälsade på: 

Min mamma har ju som några av er kanske redan vet släkt i Mariestad och där har vi en liten stuga, i sommras var Mazurka med där och hon fick stå i ett stall med några travare som jag hjälpt till med mycket. 

Var alltså där över jul, åt massa julmat, godis och nöjde mig med att pussa lite på hästarna. 

Tilia red Mazurka:

Ni som läser bloggen regelbundet vet redan om detta men ändå. 

Medans jag var borta tog min medryttare hand om Mazurka de flesta dagarna men en dag kunde hon inte och jag fick därför be Tilia som snällt tackade ja. 

Tycker det är så roligt att höra hur andra tycker att Mazurka är att rida då jag själv nu känner att jag vid det här laget kan henne väldigt bra och vet hur jag ska göra när jag rider henne. 

Det är otroligt kul att höra från andra om hon varit som man tänkt eller helt annorlunda, jag själv vet ju inte riktigt hur Mazurka ser ut att vara när jag rider ex. trög, pigg, stark osv.

Tävling, eller inte:

Vi åkte hem lite tidigare från landet för att hinna med att åka på tävlingen på Ekerö ridskola. Det började med att jag fick veta att den va mycket senare än vad jag trott den skulle vara.. Jag kom i en framridningsgrupp som var 17.40 innan det skulle vi köra dit Tilia och Vickan.

Viktoria gick på super snällt och vi fick in henne. Vi lämnade av henne och allt gick super.

När vi kom tillbaka till Karlshem ringde Tilia och berättade att tävlingen blivit 20 min försenad. Jag skulle alltså börja rida fram kl 18.00. Vi väntade länge och det blev bara mörkare och mörkare (låter nästan som en saga hehe) jag blev orolig redan då att det skulle bli problem för det var mörkt. 

När vi började lasta var Mazurka redan feån början väldigt skeptisk till att gå in i transporten.. Så vi höll på och höll på men fick max in två ben i transporten och de andra på luckan. Vi fortsatte iaf i hopp om att hinna till tävlingen men efter ett tag ville vi bara få in henne för att inte avsluta med at hon inte gick in. 

Efter ett tag kom Aud som hjälpte oss men inte ens då fick vi in henne även fast vi hade lina bakom henne, hon frös bara fast och det slutade med att Aud la sin jacka över huvudet på henne och jag fick flytta hennes ben tills hon gick in i tramnsporten. Sjukt jobbigt att ha varit med om, vet inte vad som hände men hon ville verkligen inte gå in.. 

Kommer bli mer transport träning i framtiden så jag får henne transportvan åtminstonde till sommaren så vi kan komma iväg till landet igen. 

Helt underbart pass:

Jag är helt säker på att Mazurka ville smöra lite extra för mig eftersom hon aldrig gick på transporten. Eftersom jag inte ridit henne sen innan julhelgen hade jag inte så höga krav på passet. När jag kom till ridhuset hade ridläger barnen precis hoppat och hindrena stod kvar i ridhuset och jag blev då helt säker på att hon skulle vara as het och bjuda på hindrena. Det gjorde hon också, men bara de första min, efter att ha ridit förbi hindrena och inte styrt på ett antal gånger tröttnade hon på att dra upphuvet och gik istället jätte fint. 

Red lite sicksak mellan hindrena och avslutade även med några skänkelvikningar på den lilla delen av långsidan där det inte stod hinder. Det gick väll inte perfekt men hon var duktig. 

Man blir så glad när man inte ridit på ett tag och det går så bra!


Finns en kort film på bär jag red på min egna instagram @leothaci


Händelserik skrittur:

Igår skrittade jag Tilia och Eva ut tillsammans, vi skulle bara gå till länsta så jag och Tilia red barbacka. Dum som jag är bytte jag inte om utan red i mina jeans med ett par mjukisar över..

Det var super mysigt men vi kom inte så långt då Calle inte kunde gå i skogen och det låg en strömkabel över länsta vägen. 

Då till det händelserika då. När vi var påväg hem igen och kom till butiksbyn och "huset" det huset med hunden som jag nästan är helt säker på att jag berättat om förut. Mazurka trippade lite som hon brukar göra men inget mer tills hon plötsligt kasta sig åt sidan.. Jag kanade på sne men ramla inte av, fören hon bestämde sig att kasta sig åt andra hållet. 

Då ramlade jag av och landade på mitt ben eller framförallt min fot. Allt gick väldigt fort och jag han inte märka vad som hände, fick även höra av Tilia att hon trampade på mitt ben vilket syns och känns idag.. Jag försökte iallafall ställa mig direkt när jag ramlat ner men då försvann bara hela benet, jag kunde inte känna det och blev såklart super rädd, efter ett kort tag fick jag tillbaka kännseln i benet och kunde lyfta det men det tog lång tid innan jag fick tillbaka den i foten. Jag ramlade iallafall ihop igen och blev liggades där ett tag tills ett väldigt snällt och hjälpsamt par hjälpte mig tillbaka till Karlshem i deras bil. 

Läkarna tror att Mazurka trampade rakt på min lårmuskel så den domnade bort. Jag fick även veta att jag dragit av ett av mina ledband. Vilket inte är så farligt som det låter.. Det är en lite svårare stukning vilket gör att min fot blivit lite ostabilare än den brukar men jag slapp gipsa, jag får gå på den så snart som möjligt och jag får RIDA! 


Syns inte så tydligt på bilden men min fotknöl är (helt seiöst nu) lika stor som en lime.. Om inte större.

Långt inlägg idag hehe hoppas ni orkar läsa, annars får ni väll helt enkelt skrolla ^^