2013 med Victoria II
Jag tror att det var i Januari som Aud frågade mig om jag ville bli medryttare på Victoria, det ville jag ju, men det var ju lite dyrare än min tidigare medryttarhäst. Men mamma sa ja och jag var överlycklig.
 
Dessvärre har ju inte allt gått jättebra. I början var hon otroligt istadig, hon testade mig hela tiden och båda var lika inställda på att få den andra att göra som man själv ville. Så det var ganska många gånger som vi stod där på volten i en galoppfattning, som eskalerade till att på stället stod hon och bockade, efter varje bocksprång smällde jag till med spöt och skänklade, men då fick jag ett till bocksprång tillbaka, dessa blev även högre och högre och ibland kände jag verkligen hur jag flög upp i luften. Några gånger fick Aud jaga runt oss för att vi skulle galoppera. Men jag lärde mig ganska fort hur vi skulle ta oss igenom en galoppfattning utan protester, vilket sedan gick bra.
 
 
Det gick faktiskt framåt, hon var rätt fin, lite trotsig och visade tydligt om hon var missnöjd. Men det gick framåt, vi kom ungefär så långt som att jag kunde rida henne i form i traven, men inte mycket mer alls och inte en särskilt jättestadig form då när det blev jobbigt kastade hon med huvudet otroligt mycket.
 
Några månader senare kom det en tjej som var intresserad av att också bli medryttare på Vickan, så jag fick visa henne först och hon var så sjukt fin! Dock bockade hon en gång i galoppfattningen men det var första gången på riktigt länge. Denna tjejen blev även medryttare på henne!
Ungefär här började det sedan gå dåligt för mig (inte för att jag tror att det har ett samband, men då jag är lite dagvill så vet jag att det var runt denna perioden haha). Jag kunde knappt göra en halvhalt utan grova protester, vågade knappt hålli tyglarna, för i varje tygeltag, oavsett ett ledande, ett förhållande osv så kastade hon galet med huvudet.
Samtidigt gick det superbra för andra medryttaren vilket alla berättade för mig ca hela tiden och jag blev jätteledsen eftersom det gick så dåligt för mig haha..
Såhär stiligt kunde det se ut, vågade knappt ta i henne så åkte mest runt.
 
Vi var även med på vissa hopplektioner, och tittig var hon ju inte, men hon stannade på hinder på 50 ibland och var inte riktigt någon man kunde lita på och min osäkerhet i hoppningen blev allt större.
Det gick mot sommar och eftersom det inte gick något vidare på banan eller i ridhuset så var jag lycklig över att kunna rida ut så ofta, för det gick alltid jättebra!
 
 
Fortsatte så, undvek ridhus och ridbana så mycket som möjligt men ibland hade man ingen att rida ut med och då fick vi motvilligt köra på dressyrpass.
Det som störde mig mest var att jag inte kunde lösa problemet, för alltid tidigare i min ridning, har jag lyckats prova mig fram till en lösning och fått det att funka på hästar jag satt på för första gången, medans hästen jag ridit i flera månader hittade jag inga lösningar alls på?
 
 
Men som sagt, det var ju sommar och en gång så tyckte Aud att vi skulle hoppa terräng, ett helt gäng som var på Karlshem, hon skulle alltså inte vara med och jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara detta när jag emellanåt inte fick henne att hoppa småhinder i ridhuset. Detta gick självfallet i perioder, ibland hoppade hon superbra och ibland var hon obstinatare än obstinatast.
 
Men som sagt terrängbanan. Vet ni? Det gick så himla bra, hon har ju en förmåga att i språnget vrida kroppen för att komma över, vilket leder till kantiga språng. Men på terrängbanan gick allt så klockrent, hon bjöd och jag behövde bara hänga med, styra och ibland bromsa, för hon hoppade allt superbra, inga konstiga språng, inga tveksamheter. Blev så himla glad! Hon med, för hon glädjebockade efter nästan varje språng!
 
Det blev sommar och jag såg inte Vickan förrens i slutet av juli. Då gick hon på bete och hade gjort i stort sätt hela sommaren. Hon var tjock som en tunna! Men tanken var att hon skulle ridas under sommaren och det trodde jag att hon gjordes! Men tydligen inte även fast jag inte fick veta det förrens långt senare.
Var ju på Karlshem i tre veckor och varje gång vi gick på Länsta så stog hon och kollade på oss vid hagen.
Sista veckan jag jobbade så skulle jag rida Vickan, och alltså hon var så himla fin. Tyckte dock det var jättekonstigt att hon flåsade efter ett varv i trav så jag red väldigt lungt och försiktigt, men alltså som sagt hon var så himla fin, kastade inte alls med huvudet, jag kunde göra både halvhalter och halter samt reglera farten utan protester?? Det var så himla kul även fast hon gick en del bakom hand för att hon inte orkade.
 
Red henne inte något mer och Ingrid berättade att hon hade vilat i stort sätt hela sommaren och förstod då varför konditionen var så urusel som den var haha!
 
Fick hur som helst klartecken av Aud i semtember att jag kunde börja sätta igång henne! Den andra medryttaren var sjuk, så jag fick sätta igång henne själv och red henne varannand dag. Tog allt otroligt lungt, tror jag inte galopperade på en och en halv månad. Hela tiden var hon fin, inga protester över huvutaget!
Första igångsättningsdagen, var såååå glad!
 
Den andra medryttaren slutade den terminen utan att ha ridit på henne alls efter sommaren.
 
I slutet av september bestämdes det att Simone skulle bli medryttare på henne, så vi höll i igångsättningen tillsammans och hon blev riden varannan dag.
 
Tillslut var hon helt igångsatt och alltså hon var så himla fin!
 
Nästan tre månaders vila var det som behövdes, för så sammarbetsvillig och känslig på ett positivt sätt har hon nog aldrig varit. Varje pass har verkligen gått hur bra som helst och har alltid suttit av med ett leende på läpparna, skänkelvikningarna börjar sitta, hon håller formen i avsaktningar från trav och igångsättningar från skritt, hon håller formen i ökningar och minskningar, hon börjar få till en hygglig form i galoppen också!
 
Dessutom så har hoppningen börjat gå spikrakt uppåt, tror hon stannat en gång, det var när jag la henne i ett urtaskigt läge och då var hon fortfarande inställd på att hoppa endast tills hon insåg i upphoppet att det inte skulle funka.
 
Förut kunde hon stanna på 50, Aud ville se om hon hoppade på lite högre än vad vi brukar hoppa, så vi kom mot ett hinder på 90, som hon aldrig gjort innan det hoppade hon utan att tveka, även om hon petade ner undre frambommen haha!
 
Vi har även kommit ut på vår första clear round som också gick sjukt bra, utan tvekan på något hinder.
 
 
 
Börjar tro att Vickan är mitt livs kärlek haha, för ingen kan få mig så glad som hon och hon betyder så himla mycket och jag älskar henne hur mycket som helst och hade hon försvunnit plötsligt hade jag nog slutat med hästar.


Till vänster är förut, till höger är nu! 

 
Ja älskade ponny, vad skulle jag göra utan dig?