Tjolahej tjolahopp. Första veckan tillbaka avklarad (och lite till). YAYYY. Aja men det e väll trevligt. Livet för mig (och Villis) har väll flytit på reltivt normalt nu.

 

Det enda som gjorde mig deprimerad var att det plötsligt började snöa. Dock så var inte allt hemskt då jag och jossan gav oss ner till länsta och drog en liten snögalopp. Jag gillar faktiskt att galoppera i snön men jag har inte fått göra det så mycket i år eftersom det har varit helknas med snön. Den har liksom fallit i drivor för att sedan smälta bort på ett ögonblick så det bara blir slask och is kvar. Åhh vet ni, appropå snögalopp måste jag berätta en historia, jag har kanske berättat detta men jaja då får ni bara påminnas om den. Snön höll precis på att smälta bort så det var ganska isigt. Villis hade inte fått komma ut på ett tag så jag tänkte "äsch vad är det värsta som kan hända?" Så jag slängde på ett träns (ingen sadel) och gav mig ner till länsta. Jag tänkte att jag håller mig nära så att om det är för halt kan jag bara gå hem och rida dressyr. Nu kom jag på att jag faktiskt har berättat detta för er så kort och gott. Red på den lite kortare delen av länsta-ängen där det fortfarande var snö man kunde rida på och Villis var sååååå sjuukt pigg. Han bockade inte eller så men det gick väldigt fort. OBS! Även fast det gick fort hade jag full kontroll. Jag ramlade inte av eller något och jag kollade hela tiden med halvhalter så att han lyssnade på mig. Det minnet kommer jag nog hålla fast vid länge. 

 

I onsdags var det poppis tur att va pigg haha. När jag rider ut med jossan brukar jag galoppera först för Villis galopperar fortare men jag måste ge cred till poppan denna gång. Jäklar vad hon höll fart. Helimpad.

 

Nästa uteritt var i lördags med Flisan och Jossan. Vi red bort till buffalo  (över vägen) med tre trippande hästar. Dem var väldigt pigga okej? Så mot sherwoodskogen (fun fact: min SMS-signal är det där hornet dom blåser i robin hood. typ dunduuun-dundun-dunduuuuuuuunnnn. Haha okej tillbaka till historien) red vi. För det första suger det på ett sätt att rida med Felicia för hon låter mig aldrig vara först :( Jag svär ingen tror på mig när jag säger att jag kan hålla koll på att min häst inte sparkar. Nej men det var mysigt även om vi inte galopperade lika mycket jag som jag ville. Villis hade defenitivt (jag kan inte stava) sprutt kvar i benen. Dock så ville Felicia hem till sitt intag och den sista gången vi galopperade gick det kanske lite väl fort. Tillslut så tog vi oss hem i alla fall med alla kroppsdelar i behåll (tro det eller ej) 

 

Imorgon ska vi rida ut igen och jag undrar vad för konstiga grejer kommer hända då. Det får vi helt enkelt se... Bye Pie (haha det e Pi-dagen idag, fattar ni? för Pi på engelska e Pie. Hohoho. Jag har den sämsta humorn...)